vi flyttar bloggen till egen domän

Eftersom blogger tydligen tycker det är okej att samarbeta med odemokratiska regimer, vilket innebär att de hjälpt till att censurera denna blogg i Somalia så har vi flyttat bloggen till följande domän:
http://begripliggorande.blogg.se/

Socialt kontrakt

Jag befinner mig i ett land i Afrikas horn. Landet brukade kallas Somalia. Det är här jag föddes och levde under min barndoms - och en bit in i  ungdomstiden. Landet jag växte upp i var fint, välordnat, rikt, vackert och fredsfullt. Som barn kommer jag ihåg att alla barn fick gå i skolan och sedan till universitet utan kostnad. Sjukvården var också kostnadsfri. Grannarna var som våra föräldrar. De deltog i vår uppfostran. Det fanns sociala kontrakt mellan staten och samhället. Hela den  gamla offentliga sektorn byggdes av frivilliga gemensamma samhällskrafter. Folk då kände att de offentliga institutionerna såsom skolor, sjukhus, poliskontor osv var deras gemensamma pott. Folk höll ihop för att delta i uppbyggnaden av landets viktiga nationsapparater. De upprätthöll lag och ordning. 

Vi upppfostrades att repektera oss själva och andra människor oavsett färg, funktionalitet, kön, ras, religion och ideologi. När gäster kom hem till oss och sängarna inte räckte till alla sa var det vi unga som sov på madrasser på golvet. Aldrig de vuxna. Vi protesterade inte for att vi visste att vara föräldrar var de som bestämde i deras hus. Vi var deras barn som skulle lyssna på dem. Det kändes som en norm att vuxna får plats först och sedan barnen. De trampade aldrig på vår gemensamma yta att leva i. Vår tolkningen av att leva så var att vi håller ihop och att vi delar det vi har. De som var gäster förväntades av att de skulle göra detsamma för våra föräldrar eller andra vuxna om var gäster hos dem. Det var ett förhållningsätt som gick ut på att ge och ta. 

Det kollektiva levnadssättet satte sig i ryggmärgen hos oss alla som växte upp i det gamla Somalia. I de som vuxit upp i det nya Somalia med inbördeskrig har fått leva på ett annat sätt. 

Den som har mest ammunition och flesta vapen (den starka) får överleva. Den har sorten av överlevnadsstartegi har förstört det kollektiva levnadsförhållandet. Idag tanker man på ett annat sätt.

Vad får jag om jag gör det är en vanlig fråga hos många. Det är inte endast levnadssättet, tankesättet som verkar annorlunda. Även färgen, kroppshållningen och språkbruket och dialekterna har ändrats. Byggnaderna i städerna ser slitna och övergivna ut. 

Man får en spök-känsla när man åker i Mogadishu. Vissa stadsdelar är en rent spökliknande. Man får skräckslagna vibrationer i kroppen när man är där. På kvällarna i Mogadishu ser man det mörkaste av det mörkret. Det lyser inomhus. Men staden är så mörk att man blir rädd. Det känns om att det hänger något i atmosfären över staden. 

När man samtalar med de som har varit här under alla dessa år så ser de ljuset i mörkret, ljus som  varken mina ögon eller andra inte ser. De säger ofta att " man vet aldrig vad som händer under natten".

Folk berättar om olika krig som har inträffat här. De kallar det fyra månaderskriget, det  6 månaders kriget osv. Det värsta enligt dem var det 6 månaders kriget då Etiopien invaderade Mogadishu. Jag frågar om det var  värst för att det var en icke somalisk trupp som krigade här eller har etiopiska truppen massakerat fler somalier? 

Jag får svaret om att de var monster, icke människor för hur de dödade somalier. De kom med De kom med moderna vapen och fordon och mördade allt som rörde sig. Hela stan förstördes. Tunga vapen skickades till bostadsområden och de bryde sig inte om deras missiler träffade på och dödade civila eller rebeller. 

De hade inga hjärtan och skilde inte somalier och somalier. Rebellerna var somalier och civila var somalier, tillägger de.

Jag har börjat intervjua folk som jag lärt känna, både man, kvinnor, äldre och unga.  Har är en berättelse som en man berättade:

Det var en sen kväll. Han var i den nya stadsdelen Xamar och ville komma till Km4 som ar en annan stadsdel i Mogadishu.

Jag åkte med en minibuss som fungerade som lokaltrafik. Det finns massa olagliga vägspärrar mellan stadsdelarna. Vissa som kör minibussarna luras. När de kommer halvvägs tar de passagerarnas pengar och innan de kommer fram till vägspärrarna så får man lämna bussen. 

Alla är medvetna om att så kan hända. Så en kväll åkte vi med en sådan buss. Bland passagerarna fanns en enda kvinna som hade niqab, helt täckt och det är vid niotiden.Som läget var så var det alldeles försent för en kvinna att åka bussi Mogadishu då. 

De flesta män som åkte med bussen var vi lagerarbetare. Vi undrade   vad hon gjorde där och varför hon var hon ute så  sent. Så fort bussen åkte borjade alla grabbar att prata illa om kvinnan,  fast hon hörde dem. Utan att tänka särskilt så sa jag att de skulle lämna henne ifred, att hon var en människa som vi. När föraren stoppade bussen och sa att han inte kunde fortsätta åka vidare fast han fått våra pengar så började alla protestera högt. De vägrade stiga av. Kvinnan sa att det var ok, att hon ville stiga av. 

Hon öppnade dörren och gick runt bilen,  kom till förarens sida och tog upp en AK47 som hon hade under kläderna. När han såg vapnet blev han tyst. De högljudda grabbarna tystnade också. 

 Hon satte sig bredvid föraren och berättade för honom vart han ska köra. Efter en bit sa hon till honom att svänga. 

Hon ställde sig framför dörren och sa till föraren att köra dit hon ville. Vi alla blev gislantagna av henne. Vi kom till ett mörkt ställe där det fanns ett helt gäng beväpnade mördare, alltså hennes grupp.De sa att vi alla måste komma ut ur bilen, vilket vi gjorde. De sa till oss att ta av alla kläder. Vilket vi gjorde. Hon kom fram till mig innan jag tog av alla kläder och sa till mig att jag inte behövde klä av mig utan att jag kunde gå. Jag hade några vänner bland de som var kvar så jag bad henne att vänta pa dem. Ok sa hon, vänta på dem vid sidan. Hennes killar tog allt från grabbarna. Nakna sa hon, nu kan ni gå. Ni ska vara glada att jag inte dödade er. Vi sprang därifrån så fort vi kunde. 

Vad hände sen?  Vi bad folk i olika hus om kläder.  Tjejen lever idag och hon arbetar som soldat i armen. Det är sa hon överlevde under kriget.  Hon ägde olika vägspärrar mellan den Nya xamar och Tarabuunka. Efter det blev vi bekanta och även i dag vet jag var hon bor. 

Hon har barn och familj. Hon har egen säkerhetstrupp som hon ringer till när hon behover hjälp. Hon berättat att hon gått igenom mycket innan hon blev som hon är i dag.Hon har förlorat många av sina familjemedlemmar och blivit våldtagen många gånger. Det ovanliga i det här var att det var en kvinna som gjorde något sådant. Att män gjorde så var vanligt. Men också att det kom naturligt att jag sa ifrån. Jag tyckte det var så orättvist att den enda kvinnan som var på bussen fick höra så mycket skit bara för att hon var kvinna. Att det hjälpte att jag sa ifrån. 

Nar jag var ung var alla människor i det har landet, somalier och muslimer. Nu finns takfiir, alislah, ahlusunna walijtimaaca, xisbulislam, alshabab, tabliiq, damjadid och somalilander, jubbalander, puntlander osv. Olk. Förr talade alla i Somalia somaliska. 

Nu talar man somaliska och maay. Maay förstår jag inte helt. Vi hade ett land och en president.

Begrepet, “Den nya Somalia” hörde jag  första gången från den nuvarande presidenten for den federala somaliska repupliken. Nuförtiden finns det mer än tre presidenter.

Landet är splittrat. Folk är uppdelat i olika folkgrupper . Det är så förvirrat när det gäller identitet och vart man hör hemma.

Folk som är födda och uppvuxna i Mogadishu har inte lätt att påstå att Mogadishu är deras hemvist.Även om de inte ens sett andra delar av landet men säger man till dem att de hör hemma nagon annan stans i landet bara för att de tillhör en folkgrupp de inte ens känner till. 

Jag har besökt min hemby men klarade inte av att vara där mer än två veckor. Jag kände nästan ingen som bodde där. Alla människor som jag växte upp med har antingen lämnat regionen eller dödats under kriget. 

Jag kunde inte känna igen mig i staden. Jag var en riktig främling i min hemby. Ingenting var likt. Jag känner mig mer hemma i Göteborg än den by jag föddes. Jag levde i byn tills jag fyllde 13 år. 

I Göteborg levde jag från 1996 – 2011. Där känner jag mer folk än i min lilla älskade hemby. Vad värderar man mest? Ett ställe där man vill vara eller det sociala nätverket?

Väldigt få personer jag kände under min barndom fanns kvar, inte ens dem hade jag mycket att dela med. Andra var avlägsna släktingar.  Miljön har ändrats mycket. Förutom den röda sanden som jag älskar och den gröna när det är regnpriod. Jag kom på namnen  for alla buskar och träd. Det var det som räddade mig för jag var dar max 14 dagar. Jag och min mor var där for att bygga hus åt vår familj. Under tiden vi byggde huset undrade jag hela tiden vem som skulle komma att bo där. Att vi byggde berodde på att det var prestige för mamma, så jag gjorde det förmodligen för mammas skulle. Inte ens jag och mamma hade något speciellt att prata om. Vi har växt ifrån varandra eftersom vi inte levt tillsammans på 30 år. Det märkliga är att jag trots dessa upplevelser ändå köpte ännu mer mark i min hemby. 

I Mogadishu har några vänner som var i samma situation som jag . Vi bodde alla på olika hotell, käkade restaurangmat och kunde besöka några få ställen i Mogadishu efter klockan tre på eftermiddagen. Efter den tiden måste alla vara på sina hotellrum för säkerhetens skull. 

De flesta som bodde I samma hotel som jag, var från utlandet. Folk som återvänt till Somalia. Folk med olika bakgrunder och från olika sociala grupper,  från Somalias fd FN ambassador till hövdingar till efterlysta krigherrar.  Jag kände till nagon av dessa mannsikor men vi blev tvungna att umgas med varadra eftersom alla var tvugna att vistas dar I det mesta av vara tid.

I ett samhälle med musliska värderingar, med männsikor med nomadiska normer och traditioner, med männsikor med den gamla skolan om den afrikanska  vetenskapliga socialismen som var då den styrande politiska ideologin, där religionen hade lite att inflytande.Unga somalier, födda och uppväxta i Usa och Europa, med moderna individualistiska kapitalistiska ideologier. Andra som blind tror på blandekonomi som har mött i väst. Vi fanns i en hotellkorridor och diskuterade dag in och dag ut om Somalias framtid. Där fanns till och med människor med  rasideologiska uppfattningar. Korridoren var en mötesplats där folk satte sig tidigt på morgonen for att ha sina möten eller helt enkelt dricka kaffe eller tea och under tiden träffa andra som bodde på hotellet.

Nastan alla var ledsna över vad Mogadishu fövandlats till, ett spökliknade ställe. Alla kommer ihåg hur vacker den här staden var. Hur många lyckliga år de hade haft i Mogadishu. Några var affärsmän. Andra hade  arbetat för den gamla regeringens ministrar, varit ambassadörer högt uppsatta militärer eller poliser. 

Idag är nästan alla arbetslös,  pensionärer och flyktingar i Väst varlden eller arabvärlden. Nästan alla förutom en ung kvinna som ville sälja alla sina hus eller mark/tomt och lämna Somalia for gott. De som var unga hade hopp om att få jobb eller starta företag. 

Diskussionerna handlade mest om Somalias framtid och icke framtid, hopp eller uppgivelse. De flesta manniskorna var vakna till sent på nätterna och sov under dagen. Några gick tidigt på morgonen for att träffa hus – och tomt- mäklare,  som var riktigt riktig maffialiknande grabbar. Självlärda med de vardagliga överlevnads instinkter och forhållninssätt till penningvärlden,  mest till dollar. 

Det finns otroligt många komiska berattelser om dessa mäklare. Så här fungerade det: En maklare kommer till den som vill sälja ett hus eller en bit mark. Det kan hända att huset ar ockuperat. Först ska man snacka om hur man ska få ut ockupanterna. Det innebär att säljaren betalar tusen- tals dollar till polis och domstolsfolk för att få ett papper som säger att ockupanterna ska flytta.

Men för att säljaren ska få detta brev så ska han bevisa att han äger huset. Tänk då att den människa som flyr för sitt liv inte tog med sig sina papper, så är det vanligtvis när folk flyr. 

 For att han eller hon ska få pappret ska hon eller han gå till en man som har hela registret over Mogadishu. Han plundrade från landverketskontoret när regeringen kollapsade 1991.

Till den mannen skall man kunna säga när man fick huset, marken och namnet på ägaren. Mannen kollar registret under det året. Hittar han dig där ska du betala 100 dollar. Om ditt hus typ kostar 1 miljon på marknaden, ska du minsann betala mellan $5000 – 30.000 fast det inte ar sakert att du lyckas få sålt huset som i sig är förstört. Om det är en tomt sa är det samma system som galler. Är du lycklig och har dina papper med dig sa kopierar du originalet och lämnar kopian till maklarna for att hitta köpare. 

Om du har alla lagliga papper för en tomt men inte kan hitta din tomt så finns det ingenjörer/gemoetrister. De har en karta över Mogadishu där de kan se exakt var din tomt ligger. De utgår från ditt registeringsnummer. Du ska betala dem for att de ska visa dig och mäklaren var din tomt ligger. Hur mycket du maste betala dem beror på värdet pa din tomt/mark. Vad jag vill komma åt är att man måste ha mycket pengar för att komma åt sina ägodelar. 

Jag har träffat en kvinna som har varit har i Mogadishu tva år och som ännu inte har fått tillbaka sina hus. Om man besöker regionsdomstolen sa tror man att halva Somalia är där. Det är en av de mest riskfyllda ställen att vara på. Det har attackerades flera gånger. Det är många som mördats när de krävt tillbaka sin mark. 

Staden är uppdelat mellan olika krigsherrar som fanns innan denna regerigen tog over makten. Mäklarna ar kopplade till olika stadsdelar beroende pa vilken folkgrupp som dominerar i stadsdelen. Staden har samma mönster och beteende som krigsherrarna som har krigat mot varandra under alla de 22 åren.  Man legaliserade krigsherrerna som fanns och utnämnde dem till stadsdelarnas chefer. Deras lejade banditer under inbördeskriget bytte skjorta till regeringspoliser eller säkerhetsarmen. Regeringen har inte mycket att säga till dem. Vill de hindra ett domstolsbeslut sa är det inte mycket som kan hända dem. Det gäller att betala dem lite för deras tjänster. I fall de vräker folk från ett ockuperat hus annars ändras ingenting för ägarens del. För att rättvisan ska vinna i Mogadishu krävs ett mirakel som kan överträffa dessa krigsherrar som bytte banditskjortan mot regeringsskjorta. 

 Vissa stadsdelar kan inte ens polischefen åka till.

Det finns ett stort gap mellan staten/regeringen och det civila samhället. Landet är långt ifrån att vara stabilt. Om ett land ska fungera rättvist sa ska det finnas ett slags social kontrakt mellan samhället och staten. Medborgarna ska kanna sig trygga och  rättssäkerheten skall fungera. Det är  lång väg att gå för att få tillbaks den kosmopolitiska Mogaduishu där alla kände sig hemma. Mogadishu är idag en stad styrd av en folkgrupp. Det är sant alla 16 stadsdelars chefer tillhor till en enda folkgrupp. Vissa av de var krigsherrar och var ansvariga för att många har förlorat sina liv. 

/Wilo

samma värld och låt mig bära slöja

Det är ändå samma värld vi lever i. Det förstår jag när jag läser om kolonialismen i Somalia. När jag läser om censuren, så ser jag att det är samma skit i Somalia som Sverige, fast i olika procent. Som Gudrun Schyman en gång sa, det sitter i huvudet. 

För jag tror att vi lever med kolonialismen inom oss. Vi är formade av det men utan att vi är medvetna om det. Ibland är det tom så att de som är värst drabbade försvarar det mest. För det blir så svårt för dem om de skulle börja ifrågasätta. Men det handlar om hur vår tankestrukturer är uppbyggda. Hur vi bygger våra berättelser bestämmer hur vi ser världen.

Jag känner ett stort hat mot människor som definierar sig som goda. Som inte är medvetna av vilka strukturer de är uppbyggda av. Det låter kanske strängt men i själva verket ger dig min ett slags harmoni. Jag går inte omkring och känner mig dålig utan tycker jag duger som jag är. Skulden ligger inte i den egna kroppen, den är kollektiv. 

För att överleva har jag bestämt mig för att tro på framtiden, att förändring är möjlig. Att det globaliserade samhället har gett mig möjlighet att träffa dig ser jag som ett tecken. Egentligen tycker jag det borde vara skottpengar på sådana som menar att det var bättre för. 



Jag tror på framtiden för att jag ser det som min enda riktigt viktiga plikt. Jag tror på förändring för det förhindrar mig från desperation. Det är en ren överlevnadsinstinkt. 

Det är mycket som jag vill berätta för dig. Har du hör talas om att det var ett slöjuppror i Sverige för någon månad sedan? Det var en kvinna som blev misshandlad för att hon bar slöja. Sedan så svarade många av Sveriges kvinnor genom att själva börja använda slöja under ett par dagar som en slags protest. Hur trivs du i din slöja? Vad tycker du om slöjupproret?  

Jag har under många år funderat på att börja använda slöja. Men jag törs inte riktigt. Anledningen till att jag vill börja med slöja, ibland när jag känner för det, är att jag ser slöjbärandet av i dag som ett kvinnoförtryck. Men jag tror att om en sådan som jag och andra ickemuslimer börja bära slöja, så skulle  den förtryckande symboliken förtas. Jag ser väldigt mycket fördelar med att kunna vara fri att bära slöja ibland, tom burka. Ibland känner man ju sig så himlans trött, vill kunna gömma sig. 

Man måste förändra i folks hjärnor. Hela mitt liv har jag känt mig som jag varit i krig mot olika sjuka samhällsstrukturer. Helt omedvetet när jag var liten och sen har denna omedvetenheten blivit en stor del av min vuxna medvetna väg. Det är också ren överlevnads instinkt. En sorts bortskämdhet antar jag. Mina föräldrar lade aldrig speciellt mycket krut på att försöka forma mig. Det är på gott och ont. Jag pendlar mellan att känna mig oerhört fri och helt bortkommen. Jag är hur stark som helst. Men jag hade aldrig klarat mig i Somalia. Förmodligen hade jag dött bara av att lyssna på er landlords samtal om att koka ägg och the. 

Vi har väldigt många fler träffar på vår blogg än andra bloggar jag skrivit i.Fast en majoritet av träffarna är från USA. Detta känns lite skumt. Jag avslutar därför med en sång som jag tänkt på hela dagen. We are all living in America.This is not a love song. 
Titta på videon. Den är riktigt bra. Kul..  

Wilo Abdulle skriver

Wilo Abdulle skriver

Gällande yttrandefrihet i sociala medier så har jag fått varningar från journalister och aktivister i Somalia och andra länder. De säger att jag ska sluta skriva sa kritiska artiklar om situationen i Somalia och om vad väst gör i  Somalia. Som du kanske märkt det så skriver jag inte så mycket nu förtiden. Jag vet att min vän inte mördades av några som ville kidnappa den svenska kvinnan som var med honom. Han mördades för att han var en aktivist som uttalade sig om orättvisorna i Somalia. Han ville organisera de som blivit slavar i Somalia. Han ville åstadkomma en förändring inifrån.Vi hade mycket gemensamt, han och jag. Skillnaden på hur vi arbetade och hur jag valde att jobba var avgörande för att han miste sitt liv. Jag väljer att hålla mig i bakgrunden och inte vara förfronten i  det jag är engagerad i. Det gjorde jag också när jag levde i Sverige.

Jag och mina medarbetare  syns inte men jobbar dag och natt for att öka medvetenheten om orättvisorna hos folk. Hur folk ska förändra sina situationer så att det blir bättre for dem. Det går genom att de först ska kunna formulera vad som är utmaningar och sedan hitta egna lösningar till utmaningarna. Vi är med i processen och inte utförandet av deras aktioner. Vi gör inte arbetet för eller åt dem. Vi håller oss i för att hjälpa till att bakgrunden for slutföra det de har beslutat om att göra. Jag har valt att publicera artiklar utan mitt riktiga namn pa populara somaliska hemsidor. Jag har skapat olika aktivisiska grupper och hemsidor där det inte syns att det är jag som står bakom dem.

Jag har träffat och intervjuat somaliska politiker utan att de vet att det är jag. Jag suttit  på olika möten där  diskutterat om riktig vidriga idéer om Somalis framtid,  där man har sålt de mest bördigast jorbruksområden i  Somalia till olika utländskt ägda multinationella företag. 

De mest framstående länder som har ingått i sådana kontrakt med Somalia är arabiska länder och Kina. Tusentals av den inhemska lantbruksbefolkningen i sådana områden har tvångsförflyttats.  Se konflikten I middle och lower shabeele. Detta har skapat inhemska flyktingar som idag lever I misserabla situationer I Mogadishu och i andra stader I Somalia. Samma folk som har skapat miserabla situationer försöker få övriga världen att ge Somalia bistånd så att de kan hjälpa flyktingarna. 

Jag bevittnar ett land som kontraktiseras till I –lander som förvandlat Somalia till små enklaver. Där det finns olja har man skrivit kontrakt med ett  tre månader gammalt brittisk företag. Somaliska medborgarna har blivit  antingen terrorister som är hot mot omvärlden och/eller till behövande flyktingar innanför och utanför landet.

När jag rest runt i Somalia har jag sett ett rikt land med en liten befolkning. Somalia skulle kunna vara en av de rikaste länderna i världen om man hade fred. Somalier är entreprenörer som inom kort skulle kunna förvandla Somalia till Afrikas affär och jordbruksmästare. 

De få somalierna som arbetar mot västvärldens är wahabisternas förlängda armar.Wahabisterna är Somalias värsta hinder mot stabilitet, fred och hållbar utveckling. 

Det värsta är inte yttre krafter utan det är deras förlängda armar som finns bland oss somalier. Makthavarna i Somalia idag beskrivs tydligt och klart av Franz Fanons bok: svart hud vit mask. Omvärldens styrande formula som appliceras I Somalia har också applicerats I Kongo DRC. Afrikanska trupper används som fredsbevarande i Somalia och i Kongo, men de gör något helt annat än fredsbevarande. De tvingar somaliska medborgare att acceptera att bli ockuperade och koloniserade år 2013. Det som sker i Somalia är styrt uppifrån. Alla de viktiga landsuppfattande och Somalias framtida beslut fattas utanför Somalias mark. Nar somaliska presidenten skriver under kontrakt med utlänningar traffar han dem  alltid på den internationella flygplatsen I Mogadishu. Nästan aldrig på hans kontor.

De människor som är rikast och de som sitter på de högsta positionerna i i den federala republiken är personer som arbetade i non governmental organisations (NGOs) under inbördeskriget. De kallas NGOister. Jag vill inte nämna deras namn har, men det är känt i  Somalia vilka de är. De internationella biståndsgivarna vet vilka de är. De samarbetar fortfarande eftersom den internationella bistandsindustrin har skapat värdefulla relationer med de få NGOisterna som styr Somalia. Man kan inte styra ett land med en sådan maktrelation där det finns biståndsgivare och biståndstagare.  Den senast är alltid i ett underlaget förhållande till den som ger. Biståndsgivarna har sina egna villkor medan biståndstagare saknar sådana. De få högst uppsatta personerna i den nationella styrande nivån pratar alltid om att somalia behover hjälp från omvärlden. 

Jag hänger på där du har avslutat med ditt senaste inlägg nämligen: “Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har”.

Västvärlden och deras förlängda armar (få somalier) som också samarbetar med Turkiet som är den tydliga springpojken för USA i Somalia kör Somalia till potten. Jag menar, det politiska systemmet som finns i Somalia idag verkar det vara en motorvag som planas för hur vastvärlden ska suga somalias blod.

 Kriget is Somalia har orskat många somaliers liv och har gjort miljon tals somalier till flyktingar. Detta är en parentes i det världen planerar att göra I Somalia. Det kan jag förutspå  när jag så tydligt ser turkarna gör här och varfö och med tanke på den plan EU och USA har gjort för Somalia. De har lyckats att engagera Afrikanska stater att ta fram unga friska Afrikanska soldater som genomfor Afrikan mission in Somalia (AMISOM). 

Västvarlden har valt presidenten i Uganda for att bli högsta chefen i Somalia och det är inte en slump. Vi vet vad han har gjort I Kongo. Han har sina trupper i Kongo där naturtillgånger plundras, kongoliser tvings fly från sina byar och drivas till flyktingförläggningar. Landet distabliseras. Det är med samma krigsförande formula som Musaveni har fått mandat att genomföra i Somalia. Grungläggande orsak till att sa många länder är inblandade i både Somalia och Kongo är att det finns stora orörda naturtillgångar. 

Somalia ar ett riktigt vackert och rikt land med endast 10 -12 miljoner invånare. Vi vill ta vara på vad vi har men det finns andra som inte kan acceptera att vi äger vad vi har I Somalia.

Att Storbritanien har fått huvudrollen är inte heller en ren slump. Att Turkiet helt plötsligt kom in bilden och framhåller med sin välgörenhetsroll förvånar mig inte heller. Vi vet idag hur det globala politiska spelet ser ut och vad som händer globalt. Västvärlden har fatt kalla fötter for att Kina har kommit in i kontinenten.  De koloniserade länderna ska man tvinga att hållas hårt med fd kolonisatorerna. Den nuvarande somaliska regeringen ha återupptagit kontakten med Storbritanien och Italien (fd kolonisatorerna). England fått huvudrullen av EU for att “hjälpa” Somalia.

Turkiet  utnyttjar situationen genom att göra gemensam sak med muslimska brödrar/systerskapet  för att förklara varför det varit så mycket svält och krig i Somalia.  Vad billigt det låter! Vi har svultit, dödats sedan 1991 och de visste om det. Turkarna säger att vi är här för att Hjälpa muslimska bröder och systrar. 

 Varför nu? Vi har svalt, flytt och dödats sen 1991 och de visste om det. Var de inte muslimer 1991- 1993 nar nästa en miljon somalier dog av svalt? När alla tidningar hade sådana här rubriker:  HELVETET PÅ JORDEN

Jag vet utan tvekan vad Somalia har och att inga somalier behöver svälta i Somalia. Men på grund av inbördeskrig har folk tvingats att dö av hunger. Folk som ar fattiga I Somalia kan inte vara dar de kan odla, fiska och vagga sina boskap dar det finns betsmark. Folk har tvingats till fattigdom på grund av att inbordeskriget har beställts och förlängts av icke somalier men utforts av deras förlängda armar.

Idag säger man att terroristgrupper finns i Somalia och att de är ett globalt hot. Somalia är deras bas, sägs det också. Därför ska varlden “hjälpa” Somalia med vapen och med ekonomiskt medel for aatt kampa mot terrorister. Det vet vi ocksa hur denna grupp skapats och vilka som är med och förlänger kriget i Somalia. Dessa grupper använder somalier som självmordsbombare. Det är somalier som dör på det sättet och offren som dör av attackerna är somalier. Vilka är de som styr terrorgrupperna? De är inte somalier. Under 22 år har man lyckats inveckla problemen i Somalia. Man har lyckats förstöra somaliska folkets integritet och dignitet. Man har kompliserat den politiska situationen genom att skapa sa mpnga olika grupper som man satt mot varandra. Det har varit en karusell sen 1991. Jag undrar vilken grupp som kommer after Al- X.

För att vi somalier ska komma ut ur den har karusellen så måste vi ta tllbaka det Somaliska landet, vår integritet, dignitet och nationella suveränitet. Vi måste själva äga Somalia frågan. I dagsläget är äger andra länder frågan. Det har skapats en osynlig mur mellan oss somalier. Fortsätter vi gå i den riktning som britterna leder oss och den ockupation som turkarna utsätter oss för så kommer vi hamna i samma situation som i Palestina. 

Människor med tydliga polistik analys om den politiska riktlinjen som sattes upp for Somalia på London konferensen, Istanbul mötet, och senast på Bryssel konferensen kan se symboler som tyder på att det byggs en oåterkallelig mur. I en snar framtid kan Somalia inte längre påstås tillhöra somalierna. 

vad ska jag svara?

Wilo
Tack för din text. Jag har tänkt så oerhört mycket på den. Tänkt på den där mannen som ni hyr av, hur jobbigt det måste vara att lyssna på sådan skit. Tänkt på hela situationen i Mogadishu. Funderat men inte direkt så att jag förstår något. Jag är mest förundrad.

Själv lever jag i ett överflödssamhälle. Trots att det var flera år sedan som Tim Jackson började skapa opinion för välfärd utan  tillväxt så är tillväxt det enda idén politiker har. Det är som de har någon allvarlig  hjärnskada. Traumatiserade de också kanske.

Det är sådant överflöd i Sverige att folk tjänar på att ta sig hit från Rumänien och tigga pengar, att leva på våra smulor är alltså lönsamt. Men det vet du. 

Jag funderar på alla lyxproblem vi har. Som vi är så medvetna om att de är lyxproblem. Jag funderar på vår dåliga förmåga att utnyttja vår yttrandefrihet. Särskilt tydligt blir det nu när din och min blogg med bloggers hjälp blivit censurerad i Somalia. 

Det finns  många människor som menar att man inte ska prata politik i sociala medier. De tror att det kan skada dem. Jag är väl lite inne på motsatt åsikt. Det kan skada oss om vi inte utnyttjar vår yttrandefrihet. Vi skapar en psykosocial-diktatur, bara för att vi är bortskämda och för att vi börjar inbilla oss att livet är någon sorts finare middagsbjudning, där det gäller att hålla balansen. Det finns så mycket positiv grogrund i det öppna samtalet. Så mycket negativ med att inte våga prata. Jag förundrad över hur tysta folk kan vara, hur mycket småsaker som man är rädd för. Lyxproblem kanske, men varför inte rätta till enkla saker som man kan ändra bara genom att öppna på käften? Var i finns självrespekten i att inte låta andra få veta vad man tycker? 



Ett exempel från verkligheten är en konflikt vi har på biblioteken i Göteborgs stad. Några medarbetare uttalade sig i radion om ett beslut som de tyckte var dåligt. Detta fick några andra att reagera kraftig och menat att uttalandet var illojalt. Jag har också hört om arbetsplatser i Göteborgs stad där de anställda uppmanas att inte tala med media. Det är ju lagbrott att ens säga något sådant. Men att tro på att yttrandefriheten är något skadligt det är riktigt ruggigt. De institutionerna jag pratar om är folkbibliotek och de som skall företräda yttrandefriheten. Riktigt skrämmande. 

Ett liknande exempel hade jag från vår egen stadsdel Wilo, Östra Göteborg. Jag tror det var när du var kvar så skulle Sara Beisher komma och föreläsa. Sara Beisher har skrivit en roman Jag ska egentligen inte jobba här, som är en kritisk bok om åldringsvården. Vi vill sprida info om detta föredrag bland folk i vår stadsdel som jobbade i åldringsvården. Men då fick vi höra att det var olämpligt. Vår dåvarande chef gjorde också ett lite vagt uttalande som stödde idén om att det var dumt att sprida sådant här, de kunde få besvärliga konsekvenser för stadsdelen på sikt. Så dumt. Vi fick i alla fall absolut inte skicka ut info om detta till anställda i stadsdelen.


Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har. 

The aftermath of the civil war

Jo, det är samma värld vi lever i men det är ändå så jäkla olikt

Det har varit ett långvarigt inbördeskrig i Somalia. Kriget kom till Mogadishu 1991. Enormt många människor har flytt till andra regioner och t.o.m till andra länder. Otroligt många människor har invaderat Mogadishu. De kom från vissa regioner i Somalia. De tog över all mark och byggnader som ägts av de som flytt från Mogadishu. Efter 22 år så är det tredje generationen som är bosatta på denna ockuperade mark och i dessa hus. Tredje generationens ockupanter tror att dessa marken och byggnader var deras fars eller farfars ägodelar. Den här kategorin av människor är majoriteten av människorna som i dag bor Mogadishu.

Den 26 januari 1991 var en söndag. De tar en allmänt känd definition I Somalia idag att man kallar dem “Sunday people” in Mogadishu. Den första gången jag hörde den har definitionen var när jag läste en ansökan fran en lokal organisation i Somalia. Organisationen sökte bidrag från Forumsyd I Sverige. Det var 2012. Det var en beskrivning av de som invaderat och övertagit marken i Mogadishu. 

De offentliga myndigheternas ägodelar plundrades efter den 26 januari 1991 när regeringen kollapsade och presidenten lämnade landet. Alla offentliga dokument förstördes. Folk började bosätta sig i de offentliga myndigheternas byggnader. Barn har växt upp och fötts i dessa byggnader. I dag bor de första ockupanternas barnbarn där. Ingen har förklarat för dessa barnbarn vad som hände då och vad som händer nu. 

Obeskrivliga, omänskliga och fruktansvärda händelser har dessa barn bevittnat under alla dessa år. Barnen och barnbarnen  till Sunday people  har dehumaniserats. Vuxna krigsherrar som krigade för makten var ansvarige för att folk drabbades av kriget. Mogadishu förstördes med grunden. Folket i och omkring Mogadishu blev gisslantagna av krigsherrarna.

De uppkom oräkneliga inhemska flyktingar som inte sågs som människor.  De kunde inte ens återvända till sina ursprungliga regioner som deras farföräldrar kom ifrån.

Demografin i landet har ändrats pa grund av inhemska flyktingströmmar. Landet blev som små enklaver i samma land. Homogena folkgrupper bosatte sig i olika regioner. Fler och fler människor bosatte sig i inhemska flyktingförläggningar.

Människorna på landsbygden minskades kolosalt. Den inhemska produktionen stannades upp på grund av otryggheten pa landsbyggden. Lantbrukarna flydde, fiskarna flydde och nomaderna flydde. Samtidigt blev det återkommande torka i landet. Den somaliska valutan blev värdelös. Ingen handel innanför och utanför landet. 

Det blev total anarki i Somalia. Människorna som har levt under de här omständigheterna i så många år har påverkats både fysiskt och psykiskt. Det ar väl inte konstigt att de saknar empati. När jag är i stan och handlar så ser jag väldigt många traumatiserade barn och ungdomar. De verkar frånvarande. De flesta människor i den här staden och andra städer jag besöker verkar vara apatiska. Det är inte mycket de bryr sig om. De är kraftlösa och hopplösheten är stor hos många. En sak som de flesta verkar ha gemensamt är att de saknar lugnet eller freden. 

När vi samtalar så beskriver de saker och ting på ett banalt satt. Om du till exempel går till en affar och vill köpa typ en termos, sa förklarar de först vad en termos är och vad den är till för.

Vi är en grupp som bor kollektivt. Vi har hyrt av en man som lagar maten åt oss. Han säger att han varit chef för en fem stjärnigt hotell  Jag undrar var det hotellet finns. Mannen har ju bott i Mogadishu under inbördeskriget och innan dess var han skolbarn. Kanske 10 år. Vi har väldigt svart att förstå honom. Han förklarar allt for oss. Hur man lagar pasta, hur man kokar tea osv. Vi upplever att ett sådant beteende är vanligt bland lokalbefolkningen i Mogadishu.

Häromdagen var jag och min kompis från London på ett företag som har internet-tjänst.Vi ville ha internet hemma. Vi köpte ett modem från dem. Killen som jobbade på företaget förklarade allt. Han sa att vi skulle sätta upp modemet på väggen men inte slå spiken på modemet, utan slå spiken på väggen!Det är så ni ska göra tillade han.  Jag och min kompis tittade på varandra.Seriöst! 

I Mogadishu kan du köpa allt, men produkterna är specifikt utvald för Somalia. Dåligt kvalité tillverkat i China. Man köper de billigaste produkterna och betalar maximalt. Det är så dyrt. En schampo som är värdelöst kostar typ $7 -10 dollar (60sek).

Nu är det 2013 och det verkar  som att folk är trötta på kriget, men människorna  är mitt i kriserna av kriget. De är mitt i alla hemska upplevelser av kriget. 

Folk i Mogadishu lever som i enklaver. De är rädda för varandra. Tillit saknas. De lever för dagen. Det är inte många som har framtidsvisioner. Inte ens politikerna tänker på vad som kan hända. De flesta människorna bär på fruktansvarda upplevelser som de inte har bearbetat. De har så mycket att berätta men det finns ingen platform eller mötesplats där de kan dela sorgen ocg upplevelser med varandra. 

Det finns också en girighetsroveri instinkt. Vanliga medmänskliga görandet eller tjänster har minskat eller försvunnit. Nar man säger tack till någon som har gjort en tjänst sa undrar de vad man menar med det. Nar man frågar någon på ett vanligt sätt, tex kan jag få en kopp kaffe, så svarar serviteriserna: Vi har kaffe, vad vill du ha? Och sa står de kvar och väntar på att du beställer. Om du däremot säger till servitrisen ge mig ett kopp av kaffe så hämtar han eller hon kaffet.

En annan sak är om du ber någon som är på väg till en affär för att köpa någonting som kostar två dollar och du ger fem dollarsedel. Då kommer du inte få tillbaka resterande tre om du inte frågar. När du frågar efter de resterande pengar sa får du en mot fråga, vill du ha dem?  Från början upplevde jag det som pinsamt att svara ja. Jag blev tyst och det tolkar de som ett nej. Det verkar vara ett trick som nästan alla använder i Somalia. Det finns massa sådana normer som folk har lärt sig under inbördeskriget. Sådana knäppa koder eller normer fanns inte under vår tid. Folk var ärligare och vanligare (kindness). Det är kanske en överlevnadstrategi som besudlar all ärlighet hos människor.

Jag har rest runt i Somalia och upplever mig som en alien. 

Vissa värderar mig mindre på grund av att jag är en kvinna, ung, (fast ser ung ut). Andra för att jag är annorlunda klädd och tänker på ett annat sätt. Det är mycket som skiljer oss åt. Man kan inte bli arg eller ledsen. Det är inte deras fel att det är så. Normerna som styr dem och deras tankar om andra är formade av omständigheter som är både lokala, nationella och globala. Jag bortförklarar inte deras beteende utan försöker att förstå hur mycket de blivit  påverkade av vad de har gått igenom.

Rättssäkerheten i Somalia är en annan femma. Den som betalar mest pengar får vad som helst. Mitt framför ögonen på dig kan någon rikare 

kan du förlora alla ägodelar om i en domstol om någon rikare påstår att hon eller han äger det som är ditt.  Du riskerar ditt liv om du inte accepterar vad domstolarna har beslutat. 

Wilo

Karins dröm

Wilo! Vilken fin text. Jag blev alldeles tagen.

Jag har också haft återkommande drömmar, men de har slutat. En dröm hade jag som barn. Det handlade om att jag, ofta i sällskap med min två år äldre brorson Anders, vadade omkring i ett hus fyllt av vatten. Det var märkligt och spännande. När jag blev äldre och väldigt inne på surrealism så bestämde jag mig för att  tolka vattnet som det undermedvetna. Sådant som styr oss utan att vi har riktigt koll på det.

En annan dröm som jag hade innan jag var redo att få barn var att jag gick över ett vatten med ett barn och varje gång så bara råkade jag dränka barnet, av rent slarv. Det var en hemsk dröm.

Du skriver om drömmar och vakter. Jag tänker på att vi båda lever i olika slags kontrollsamhällen. Det finns en fara i att söka kontroll i allting som jag också tror gör avtryck i människor medvetande. Man blir rädd för det okända, vare sig det handlar om möten i det egna inre eller sådant utanför sig själv som man inte förstår. Det handlar inte bara om främlingsfientlighet utan också om ett allt mer utbrett kulturförakt.


När jag skulle översätta din text till svenska alfabetet tex, då tog jag bort namn. Jag tyckte det blev för mycket okänt. Sen insåg jag att så kunde inte göra, det var både respektlöst och fel väg för att göra din situation begriplig. En disneyfiering. En väg mot det livsfarliga snusförnuftet. Den mest snusförnuftiga vi har i Sverige i dag är  Jimmie Åkesson. Kan man ens skriva den mannens namn i en blogg utan att bli nedlusad av hatsvar? Vi får se, det är i alla fall en del av den kontroll som håller på att ta över vårt samhälle.

Vi har haft en fin sommar i Göteborg. Häromdagen sprang jag genom Botaniska trädgården och blomsterprakten där är fortfarande överväldigande. I går satt jag och några grannar nere på gården och drack. Förra veckan trodde vi det var sista fredagen vi kunde sitta ute. Men den här sommaren ger sig inte.

Folket sitter fortfarande i Slottskogen hela kvällarna och en bit in på nätterna. Det har hänt något i Slottskogen under de senaste åren. Folk grillar mer. Vi har pratat om det med olika folk och kommit fram till att det är invandrare som har börjat med den här grillkulturen. Men det har hänt något annat också,  folk gymnastiserar febrilt i Slottskogen. Olika grupper rör sig i särskilda mönster. Det ser härligt ut. Jag antar att det här detta är en del av kroppskontrollen. Istället för att knarka och dricka används parken nu till rörelse. Det är inte fel och jag har alltid tränat en hel del själv. Men det är ändå samma värld, i samma tid som de andra kontrollsystemen. Samtidigt sprids en uppfattning om att livet skulle kunna gå att kontrollera.  När det egentligen bara är det ytterst ytliga som vi har någon makt över. Vad händer med ett samhälle där man tror att allt går att förstå? Vad händer med det obegripliga? Säljer vi ut det till sybillor och fredagsfyllor?




/Karin